75% och 25års-kris...

Nu har jag gått ner från 100% till 75% och jag har glömt bort hur jäkla skönt det är!
Visst är jag fortfarande lite småtjurig över hur det hela gick till och det är jag inte ensam om... Grr...

Men i takt med att min 25års-kris ökar har jag lovat mig själv att inte vara så jävla sur, bitter och otacksam hela tiden...

MAN SKA JU VARA GLAD, FÖR HELVETE! ;)

Jag ska ju vara glad för att jag har en utbildning och ett fast jobb
som jag trivs med och att jag klarar mig ekonomiskt
på en 75%-tjänst. Jag är frisk och kry, har mat på bordet,
ska flytta till mitt drömhus, jag har en fin familj och fina vänner!

Så varför i helvete klagar jag så mycket för?! Det är ju pinsamt...

Vad har vi att klaga på egentligen?

Man måste tänka efter ibland...
Tänka på hur bra man faktiskt har det...

Jag menar inte att måste svälta sig själv och leva på gatan bara
för att kunna känna empati för folk som har det orimligt svårt och
lever på ett omänskligt sätt här i världen...

Men kom igen...

Vi måste lära oss att ta vara på det och de vi har och börja
vara tacksamma för det!!
Vi måste vara lite tacksamma...

Jag blir lite lillamående när jag tänker på hur
matrealistisk denna värld är.
Den som har flest grejer när han dör vinner!!

Men vad har min stora platt-TV, min fina bil och mitt nya Electrolux-kök för betydelse om jag kör ihjäl mig imorgon?
Vad är värt något?! I slutänden...

Nu är klockan kvart över fyra på morgonen och jag ska jobba snart...
Men eftersom jag bara går 75% så får jag sluta redan kl.14.00... ;)

På måndag ska jag nog ringa en psykolog,
jag måste fan prata med någon! Ha, ha, ha!
Nu ska psyko-tanten går och sova en stund,
jag tror hon behöver det... ;)


En fråga: Vad är du tacksam för?


Over and out...