4 år

Idag brinner ett speciellt ljus hemma hos mig, för fjärde gången.
Ljuset brinner för en otroligt speciell person som jag inte har träffat, som jag inte har pratat med, som jag inte ens har sett på exakt fyra år...

Min mamma...

Idag är det fyra år sedan min mamma dog och då har jag som tradition att tända ett ljus för henne och brevid står hennes skyddsängel som hon fick av mig när hon låg på sjukhus...

Många kanske tycker att fyra år är en lång tid och att "såren borde ha läkt" men jag tänker på min mamma varje dag och jag befinner mig nästan dagligen i situationer som påminner mig om henne.
Många ggr får jag t.ex höra skvaller som min mamma skulle älska att höra. Jag vill berätta så mycket för henne och visa henne så mycket! Men det går inte...

Barndomsminnen som förut var så roliga att tänka tillbaka på blir bara jobbiga när man tänker på att det aldrig kan bli samma sak. För att en person fattas! HON FATTAS!! Jag saknar henne och det gör så väldigt ont!!

Jag vet inte om du vet hur det känns att förlora någon som stod dig riktigt nära. Gud ska veta att jag inte hade en aning! Det jag blev mest förvånad över var att det gjorde så ONT, fysiskt ont!! Jag hade ont i hela kroppen och det kändes som om hela jag var ett öppet sår. Kändes som att jag skulle gå sönder bara för att någon tittade på mig för länge eller höll om mig för hårt... Skör... Skör som tunnaste porslin...

Man tänker på så konstiga saker när man mister sin mamma. Själv tänkte jag mycket på att min mamma aldrig skulle få träffa mina blivande barn, hon skulle inte vara med när/om jag gifter mig och hon skulle inte vara med när min lillebror tog studenten... Sjuka saker att tänka på kanske men så var det...
Att hon aldrig fick lära känna Peter känns fruktansvärt! Men de har en sak gemensamt och det är tre små ord jag inte sagt till någon annan i hela mitt liv!
Jag älskar dig...

Hon var väldigt orolig för hur det skulle gå för oss barn och barnbarn men jag var aldrig orolig... Så länge vi har varandra och pappa så går det bra, om inte på en gång så efter ett tag! Nu har det gått ett tag och visst funkar det, mycket tack vare vår pappa, som på sätt och vis blivit både mamma och pappa på samma gång! Men jag saknar henne mer än vad jag trodde.. Efter fyra år trodde jag att det skulle vara lite mer kontrollerat om man säger så... Jag kan verkligen få panik när jag tänker på att jag aldrig kommer att få träffa henne igen. Att det inte finns något sätt som kan få henne tillbaka!! Tänk dig själv, bara för en kort sekund hur det skulle kännas... Panik...

Jag kan inte med ord förklara hur det känns, så jag slutar nu.
Jag gråter, så jag slutar nu.


Jag saknar dig...
Jag älskar dig...